Lars Winnerbäck, Logen Teater, 18. februar
Lars Winnerbäck besøker Bergen midtvinters, og forvandler ærverdige Logen til et Sverige i miniatyr.
Del på Facebook20.02.09
- Lasse, Lasse, Lasse!
Ropene runger gjennom ærverdige Logen Teater etter at hovedsettet til Lars Winnerbäck, og hans kumpaner Anna Stadling og Ola Gustavsson er over. Stemingen er høy, og jubelen går i taket når Lasse drar i gang Kom ihåg mig då, fra det ti år gamle albumet Kom. Allsangen runger gjennom lokalet.
Det var underlig å komme inn i Logen denne kvelden. Jeg hadde lenge gledet meg til konserten. For meg er Lars Winnerbäck en av de virkelig store og viktige låtskriverne i Norden. I Norge har han imidlertid vært underlig ukjent; nærmest obskur. Og når jeg oppdaget at billettene til konserten skulle koste 320 kroner begynte jeg ærlig talt å bli bekymret. Skulle Winnerbäck møtes av en tilnærmet tom sal? Jeg kunne ikke ha tatt mer feil. Det virket som om alle svenskene i hele Vest-Norge hadde tatt turen til Logen Teater. Jeg hørte knapt en norsk stemme på veien frem til de første radene framfor scenen. De få nordmennene jeg støtte på i løpet av kvelden var godt oppe i 30-årene, og ganske så rødvinsmarinerte.
Dette er et interessant skille, og en illustrasjon på den ulike stillingen visesang og singer/songwriting har i Sverige og Norge. I Norge er visepop på morsmålet uhipt og forbeholdt de litt trauste, etablerte og kanskje litt kjedelige parene i 30-åra. I Sverige, derimot, er artister som Winnerbäck folkehelter og pop-stjerner. Winnerbäcks låter er blitt allemannseie for store deler av det svenske folket. Kanskje spesielt blant de unge (som også denne kvelden var i klart overtall), men også godt voksne har trykket Lasse til sitt bryst. Kanskje fordi han synger om ting som de aller fleste svensker kan kjenne seg igjen i.
Winnerbäck synger om den grå tristessen, forstadsbetonghelvetet og tapt kjærlighet. Elementer som er mer fremtredende i det svenske samfunnet enn i det norske, i alle fall de to første. Bergen har Åsane og Loddefjord, men også Oslo har sine områder med betong og gråhet. I Sverige er dette imidlertid allemannseie. Etter millionprogrammet finnes det knapt en småby som ikke har et område med betongblokker; der man øyeblikkelig blir spolt tilbake til 70-tallets respatex og brune tapet. Alt er velordnet, perfekt. Samtidig dødens kjedelig. Som Winnerbäck synger i Söndermarken:
gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är
Det handler tilsynelatende om ham, men jeg tror nesten alle svensker (meg selv inkludert), kan kjenne seg igjen i denne og lignende, beskrivelser.
Men tilbake til konserten. Lasse framsto denne kvelden i nesten fullstendig akustisk drakt. Selv spilte han akustiske gitarer, mens Ola Gustavsson og Anna Stadling fylte ut lydbilet med elektriske gitarer, mandolin, piano og perkusjon. Et rimelig begrenset format i forhold til det store rockeformatet som han, sammen med Hovet, tidligere har besøkt på album som Söndermarken og Kom.
Han tok imidlertid med seg mange av låtene derfra, og hadde arrangert dem om til en mindre, akustisk format. Monsterhiten Hugger i Sten blir presentert i en slow-motion-versjon med en twangy og støvete elgitar ved siden av. Effektfullt og overraskende! Ellers ble mange av låtene fra Daugava og Vatten Under Broarna presentert i versjoner som lignet på originalene. Overraskelsesmomentene var derfor ikke så mange, men tilstedeværelsen og engasjementet til dem på scenen gjorde kvelden likevel minneverdig.
Snippen var løs og ledig hele konserten gjennom. Musikerne, og spesielt Winnerbäck selv var i perlehumør og smilte og lo. Dette smittet over på publikum, og stemningen steg jevnt og trutt underveis. Under låtene var konsentrasjonen fullt og helt på musikerne på scenen og allsangen runget, og i mellom hjallet applausen og jubelen til opp under takbjelkene.
Lasse kostet på seg to runder med ekstranummer før jeg, og mange med meg, fornøyd kunne tumle ut fra Logen, som denne aftenen var blitt forvandlet til et lite stykke Sverige i seg selv.
comments powered by Disqus
Artikler, nyheter
80-tallets kulturelle polpotisme: Minner fra et innblikk i keiserens nye garderobe
- Det var en vidunderlig tid for eklektiske og komplementære platesamlere som dreit i trender og musikkpolitiske tvangstrøyer, men for bløffmakerne og posørene i post-punken må det ha vært en rigid og tøff tid.
Drag Queens, Rent Boys, Rock Stars and Punks
Det engelske kunstkonseptet Inside kommer til Oslo med fotoutstilling fra punkens glansdager, åpning på Galleri TM 51 fredag.
Vinnere: Working Class Hero
Vi har trukket ut to vinnere av festivalpass til Working Class Hero-festivalen i Drammen.
Groovissimo
Jack White - Blunderbuss
(XL)
Under eige namn for første gong. På drift, men gjenkjennelig, og i toppslag.
Tidligere:
Sharon Van Etten - Tramp
Nåja, eg drakk no øl. Men opp i 30 åra er eg.
Ingmar Wåhlberg recension om Lars Winnerbäcks spelning i Bergen var bland det dummaste jag läst i recensions sammanhang!
Inte om själva spelningen i sig, där uttrycker sig Ingmar Wåhlberg som en god recencent. Men när han kommer till varför Lars Winnerbäck är så älskad av svenskarna då blir det riktigt ordentligt dumt!
Här kommer nämligen Wålhberg in på och argumeterar för att detta skulle ha med den grå svenska vardagen i miljonprojektets förortet att göra och jämför det med små, mysiga Norska byar!
Hallå eller! Vad identitet och fokuset i Winnerbäcks texter ligger torde vara uppenbar för nästan var och en och inte handlar det om konsekvensen av bostadspolitiska överväganden som Wålhberg tycks hävda.
Nej, Winnerbäcks texter handlar om oss som människor i våra starka och svaga stunder, han lyfter fram det allmännmänskliga och visar på likheter snarare än olikheter. Det är det, det mellanmänskliga och innommänskliga som gör Lars Winnerbäck så älskad av så många svenskar!
Detta alldeles oavsett om man bor på land eller i stad, i slott eller koja!
Ingmar Wåhlberg
Man uppfattar ju musik olika...
Men jag uppfattar Winnerbäcks musik och texter som nära knutet till det svenska samhället; och detta är något jag absolut anser som en av hans starkaste sidor som låtskrivare. Det svenska samhället har mer av den, anser jag, tragiska betongen än vad Norge har (och det mesta av detta kom under millionpogrammet, i am sorry...:-)). Men som en svensk kille som har vuxit upp i Nord-Norge har jag väl kanske observerat dom här, möjligtvis subtila, elementen i hans musik och blåst upp dom, jag vet inte.
Jag håller naturligtvis med om allt det du skriver om hans andra musikaliska kvaliteter, men vill gärna hålla fast vid att hans våldsamma karriär i vårt kära grannland är betingad av att han faktisk berör saker som oerhört många svenskar känner sig igen i, och att många av dessa sakerna faktiskt har med det svenska samhället att göra.
Detta är också saker som Winnerbäck själv framhäver i dokumentären om honom, Med Solen i Ögonen, och han skriver också om detta i omslaget till sin nya samlingsskiva skapad för den norska marknaden.
Men egentligen tror jag vi är ganska så överens, vi ser bara olika kvaliteter hos en mycket god låtskrivare, och det är väl i slutändan bra, eller hur? :-)