cover

Ett Kolikbarns Bekännelser

Håkan Hellström

CD (2005) - Virgin / Virgin

Kjøp fra: CDON | iTunes | Amazon MP3

Genre:
Rock

Stiler:
Poprock / Singer/songwriter

Spor:
Jag Har Varit I Alla Städer
Brännö Serenad
En Midsommarnatts Dröm
Dom Kommer Kliva På Dig Igen
Bara Dårar Rusar In
Hurricane Gilbert
Gårdakvarna och Skit
Magasingatan
Vaggvisa För Flyktbenägna

Referanser:
Bob Dylan
Broder Daniel
The Byrds
Gram Parsons
The Plan
Fred Åkerström
The Smiths
Evert Taube

Vis flere data

Se også:
Det Är Så Jag Säger Det - Håkan Hellström (2002)
Det Är Så Jag Säger Det - Håkan Hellström (2002)
Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått - Håkan Hellström (2005)
För sent för Edelweiss - Håkan Hellström (2008)

(5 / 7) (5 / 7) (5 / 7) (5 / 7) (5 / 7) (5 / 7) (5 / 7)


En flyktning krysser sitt spor

Livet er skitigt. Livet er jävla fucking kuk-Åmål.

Var en sommernatt noen gang så lys som den enn vi hadde sammen med Håkan Hellstrøm? Brant den røde kveldssolen noen gang varmere på junibakken enn de gangene vi lå der med Känn Ingen Sorg For Mig, Göteborg (2000) på lommediscoen og drømte oss mot noe større, sannere og virkeligere? Var en lykke noensinne mer reell enn den som man snublet ut i julinatten med etter en konsert med Håkan og hans matroskledde våpendragere, og som sendte oss klatrende opp i takrennner, skrålende fra byens hustak? Känn Ingen Sorg For Meg, Gøteborg slo rot i hjertet og var som en god venn som la armen om skulderen din og trøstet deg med at alt ville gå bra til sist. Fortsettelsen, Det är så jag säger det (2002) var mer av et gledesutrop, men innimellom noe anstrengt masete og derfor ikke like lett å bli kjær i.

På Ett Kolikbarns Bekännelser kjennes det derimot ut som om Håkan har hengt opp seg selv på halv stang. Borte er noe av den hesblesende gleden og den nærmest maniske livsviljen. Det er ikke like mye å glede seg over. Livet er skitigt. Livet er jävla fucking kuk-Åmål. En beskere grunntone har søkt ly i hans sinn, og chips og läsk har veket for dop og knark. Han har søkt tilflukt i de mørkere korridorene av livet, hvor savn, svik, sorg og sjaskede mennesker holder til. Borte er hans gullbergs kaj paradis. Borte er de halvt euforiske, halvt besattte (og enkelte ganger anmasende) gledesutbrytingene fra Det er Så Jag Sejer Det. Tilbake igjen står en dystrere, syrligere og mer arrete Håkan med skrubbsår på sjelen, med et knippe låter som sannsynligvis er noe av det beste han har laget. Nok har han nasket og tasket som ei skjære i andre fuglers reir også nå. Men mannen stjeler med vett og omhu, og ikke om jeg kan (eller ønsker) å sette ham fast. Fortsatt har han alt for mange skisser på tegnebordet og ideer i hodet og fortsatt synes han å ikke være i stand til å sy ihop et album som henger sammen på en nogenlunde opplagt måte. Han har alliert seg med Björn Olsson fra Union Carbide Productions som co-produsent, musiker og låtskriver etter forrige albums fin-fine Den fulaste flickan i världen. Olsson har hatt en heldig hånd med Håkans uregjerlige sinn, men uten å ha maktet stake ut en kurs for platen. Og derfor bys vi ni (okei, åtte) lysende låter, i vill uorden, slik vanlig er. Nå er selvsagt ni låter (ti dersom man regner med det siste ikke-titulerte ekstrasporet) skammelig lite, men man skal vel ta imot med bukk og takk, all den stund de beste låtene lett kan legges frem for gudene på midtsommersnatt. Olsson har latt Håkan og band beholde sitt halvskakke sound av skranglete gitarer og knusktørre trommer, lar skrammel og unoter passere som naturlige innslag i lydbildet, samtidig som Håkans ofte kommenterte stemme, og hvis tittel på albumet viser til, som alltid låter som vekselvis kappsag på spiker og vekselvis rabiat mann på anstalt. Med andre ord, mye er som før.

Hellström legger fra kai med Jag Har Varit Alla Städer. Han forlater ungdommens gate i Gøteborg og reiser til Stockholm - "för ett par bruna ögon for jag.../men Stockholm blir aldrig min stad..." Pikehjerter, tollere, konsertpublikum; alle er verdiløse. Den tunge erkjennelsen er til å smake på:

Pojkar, jeg har sett alt-dig som en gång brann, men sen blev kall
jag har sett dig som en gång stod längst fram och dom som en gång ville
skaka min hand
men dom och jag var aldri vänner, nu ser jag...
nej, vi var luft-luft och inget mera...

Den hyperaktive drengen som tidligere løp rundt på scenen i stylter og matrosdress og lo oppspilt av publikums hengivenhet har gått ut bakveien, alene igjen på scenen står hans andre jeg med alvorligere ting på hjertet.

Mange har vel allerede hørt En Midtsommernats Dröm, albumets første singelkandidat. Umiddelbart brusende av sommer og solnedganger, men tonen forandrer seg ganske øyeblikkelig, tekstmessig såvel som tonalt og ender opp som en pussig prog/dansebandblanding av Ebba & Didrik, Kiki Danielsson, Nationalteatret og Steinar Ofsdal. Hvor godt dette kler Håkan & band vet jeg ikke, tidvis er det en fin låt, men som første singel er det et litt mystisk valg som bare til tider har noe til felles med fruktissinglene Känn Ingen Sorg För Mig, Göteborg og Kom Igen, Lena.

Men med Dom Kommer Kliva På Dig Igen har Håkan fått opp marsjfarten igjen, og sjenket oss en umiskjennelig hellströmsk signaturlåt. Svartsynet og de beske livserindringer er allestedsnærværende:

En pojke sköt sig ut från skolgården
Det er på alle framsidor
och jag förstår honom
för folk skrattade åt mig
när jag pratade om dig
när jag försvarade dig
jag gick runt och mumlade
jag sa inget mer
bakgator, jag mötte dig på bakgator
Dom kommer kliva på dig
Dom kommer kliva på dig igen.

Man blir jo ikke påtagende feststemt av slikt. Likevel, soundmessig låter det som hentet rett ut av Känn Ingen Sorg För Mig, Göteborg, med skranglegitar, hepp-hepp koring, instrumentrasling og kjellerlyd. Påfølgende Bara Dårar Rusar In er en tilbakevending til hva Håkan begynte med uhørt vakre Luften Bor I Mine Steg:

Jag vaknade en morgon
från en dröm jag hade
jag drömde att jag kunde sjunga
men det kan jag inte.[...]
Universum är et monster
men det har sparat dig och mig
Och jag gör vad som hälst för att få ditt liv att verka bättre
Ibland är en lögn det finaste man har.

Vakkert. Sakte, sakte skriver han seg inn i fremtidige sangbøker på dette viset, stående mellom Vem Kan Sägla Föruten Vind og Turistans Klagan. Såfremt ikke Eric Clapton kommer på banen og krever royalties for hva som i all rettferdighet innimellom låter som en blåkopi av Tears In Heaven, i så fall kan det vel hende sangboken må trykkes uten Hellströms vakre vise...

Håkan Hellström handler fremst av alt om følelser, om kjänsler, og ingen steder føles han så glødende kjennbar ut som på Hurricane Gilbert. En brennbar kraft bukter og snor seg igjennom alle sangens partier og ulike elementer. Sett i lys av sin kontekst er Hurricane en nesten for stor låt, men samtidig minner den oss på hvorfor vi la slik en umiddelbar elsk på gøteborgeren. Den lystige, dansende, nesten jublende tonen er atter tilbake, med fullt orkester som stod han på Skansen og sang - iblandet litt Dylansk versekunst og storbandaktige toner tar Håkan her et kvantesprang mot litt mer musikalsk udødelighet ved hjelp av korpstromme, skjellsettende koringspartier, såre tekstfraseringer og en mjuk, smekker komposisjon.

De tre siste låtene er noe mer anonyme, selv om Gårdakvärnar och Skit kjennes som en frentidig part av Hellström-kanonen, med tekstlinjer som:

Så mange broar jag bränt
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär
när jag går med dig
så mange vännar jag känt
Ingen som jag riktigt behövde, nej
jag har aldri varit normal
bara när jag går med dig...

Det hele avsluttes med nok ei vise - vare og vakre Vaggvisa för Flyktbenägna - som mye minner om -aiaiai! - vesle Idas Lille ko fra Emil i Lønneberget-episodene! Det er en fin og flott avslutning av ei modig plate som på mange måter føles som en naturlig og verdig fortsettelse av Håkan Hellströms videre karriere som artist. Han river opp mye upløyd mark og skriver av seg såre minner, hvilket jeg synes det stort sett er en fornøyelig, men også sår, glede å få ta del i. Den drivende, brennbare kraften og den vanvittige entusiasmen som har ligget i tidligere utgivelser er nok litt fraværende på Ett kolikbarns bekännesler. Selv syns jeg ikke det gjør så mye, alt i alt.

Man kan jo ikke forlange at mannen skal leve resten av livet sitt i matrosdress, tross alt.

comments powered by Disqus

 

Artikler, nyheter


Pink Floyd: 1967-1977

Denne artikkelen er en kort gjennomgang av Pink Floyds mest sentrale verker perioden 1967-1977, deres viktigste periode.

Groovissimo


Os Mutantes - Mutantes ao Vivo: Barbican Theatre, Londres 2006

(Luaka Bop / V2)

Viva Mutantes! Fantastisk gjenforeningskonsert, festet til tape og film.

Flere:

Jon Faukstad & Per Sæmund Bjørkum - Konsert På Kleppe
Nils Bech - Look Back